av Cornelius Holtorf
Jag deltog i GA2023 i Sydney under scientific symposium måndag tills fredag. Förutom obervationen att det var en storslagen konferens mitt i Sydney med en hel del politisk prominens från Australien och en stark inneraustraliensk agenda att framhäva de traditionella ägare av landet, tänkte jag diskutera kort mina intryck av innehållet av de sessioner jag deltog i.
Själv hade jag framför allt ordnad en paneldebatt till tema “What does it mean to manage heritage for the future? How will heritage (have to) change”? During the roundtable we discussed among the panel and with an audience of 150+ how heritage changes and how heritage needs to change, whether or not the future can be decolonised, what the possibility of societal discontinuities and extinction might mean for managing heritage, and whether heritage holds liabilities for achieving sustainable development. The participants included
- Cornelius Holtorf (Chair) UNESCO Chair on Heritage Futures, Linnaeus University, Sweden
- Vanicka Arora University of Stirling, UK
- Gabriel Caballero Focal Point, ICOMOS SDG Working Group
- Kate Clark Public Value Consulting, Australia
- Carolyn Hill University of Waikato, Aotearoa New Zealand
- William Megarry Focal Point, ICOMOS Climate Change & Heritage Working Group
Sessionen ”Relationships & Responsiblity 2” innehöll i början två excellenta föredrag av Amy Clarke och Caitlin Allen. Både hade deltagit i min Masterclass när jag var förre gången i Sydney (2018 tror jag det var) och de har kommit väldigt långt sedan dess. Clarke pratade om friluftsmuseer och undrade om deras samlingar inte borde blir dispersed eller på annat sätt de-accessioned när de upphör. Hon refererade till heritage future i sammanhanget och det är helt rätt – eftersom konceptet handlar i botten om att acceptera förändring. Det är mycket mer lämpligt i sammanhanget att se friluftsmuseer som temaparker istället av museer eller kulturarvsplatser. Allen presenterade hennes avhandlingsprojekt (godkänt för bara sex veckor sedan) där hon undersökte människors respons till bevarade arkeologiska platser in situ. Hon kunde visa i en people-centred approach att in situ lämningar uppskattas väldigt mycket, fast inte så som arkeologer kanske förväntar sig – som kunskapskälla. Istället uppskatas de för sina bidrag till placemaking (place enhancement) och för emotionella associationer de ofta har. En informant sa ”I dont know what it is but I love that it is there.”
Session “Aerospace Heritage & Sustainability” anordnades av Alice Gorman och jag var med själv i en panel som del av sessionen. Alice’s egen presentation var en av de bästa under hela symposium (som inte bara jag kände!). Hon redovisade hur hon genom en Archaeology of Space hade kommit till en Archaeology of Shadows och varför den är angelägen. Skuggans arkeologi handlar inte bara om en gammal diskussion om skuggas natur (från Newton till Goethe) men även om konspirationsteorier om simulerade månlandningar och om eviga skuggor som funnits på månen i 2 milliarder år. Alice påpekade bl.a, att skuggor at del av platsernas substans (fabric) trots att det består av ingenting förutom luft. Skuggorna skulle vara väldigt roliga att undersöka mycket bredare i samband med kulturarv.
I paneldebatten fick jag två frågor och svarade då så här:
1. You have been working on the concept of heritage futures. What sort of futures do you think places on other celestial bodies, such as the Moon and Mars, represent?
Imaginary Futures on Earth:
- technological excellence, extreme modernism, vulgar capitalism, naive belief in the future
- Timeless esoteric spiritual principles, connecting us to our dreams and the universe
- Universal care and responsibility for the universe, from OUV to OVU
2. What kinds of inadvertent messages do you think the bodies of spacecraft might send to the future?
- Hybris, naivety
- Unpredictable details that seem insignificant to us but may become meaningful in other contexts, like fingerprints or cat prints on ancient potsherds
Slutpanelen handlade mycket om Lynn Meskells nya forskningsprojekt tillsammans statsvetarna som hade öppnat upp en metodologi som använder sig av big data och AI. De undersökte effekterna av utnämningar till världsarv i hela världen. Resultatet var mycket nedstämmande: alla former världsarv hade framför allt negativa effekter och skapade konflikt snarare än kooperation i lokalbefolkningen. Detta, menade hon, kan bara åtgärdas genom påtryckningar på regeringar att jobba mer med lokalbefolkningar och tillgodose deras intressen i hela utnämningsprocessen.
Sammanfattningsvis är det lätt att konstatera att symposium visade mycket tydligt hur långt ICOMOS har kommit under det senaste årtiondet. Man ser på kulturarvet utifrån ett samhällsperspektiv där människor står i centrum, inte längre bara kulturarvet som objekt och enligt experternas kunskap. Det är väldigt roligt att se – och man kan bara hoppas att de tidigare så stora skiljelinjerna mellan ICOMOS och Association of Critical Heritage Studies (ACHS) minskas framöver ännu mer: båda associationer är inte stora motsättningar till varandra längre (där man saknar intresse i varandras verksamhet) men snarare kompletterar varandra. Medan ACHS är kanske ändå bäst på samhälleliga och politiska perspektiv på kulturarv samt kritiska diskussioner om stora frågor är ICOMOS fortfarande bäst på global representation bland deltagare och länken till policy-making relaterad till kulturarv och kulturmiljö.